onsdag 5 december 2012

Snökaoset och de bortglömda

Det kom sig mitt i snökaoset som rådde att jag gick från stan till blåsut, och höll på gå mot farsta för att sedan gå mot haninge. På min tur stötte jag på en äldre dam, som var väldigt anfådd och var ensamt stående, bortglömd, på den igensnöade vägen, den var inte plogad för henne. Jag kom i rätta ögonblick. För det hade slutat illa för henne då hennes krafter var på väg att tina bort. I hela 500 meter trampade jag upp gångvänliga steg framför henne, hela hennes sträcka med endast mina fötter och eskorterade henne till sin hamn igen. Det var precis innan mörkret hade börjat tagit rejält överhand. Jag är glad att jag valde att gå den sträcka jag gjorde idag.

Föresten det framgick inte i händelsen att jag efteråt gick på fel tåg när ett lyckades rulla på, i hopp om att få lite tur vidare och slippa gå alla kilometer i snöstormen. Och hoppade på i felriktning och åkte därmed tillbaks :)
Vilket bara var att börja om med andra ord. Hur jag lyckades ta mig vidare är en fråga. Envishet?
Är definitivt hemma nu iallafall hela 5 timmar efteråt, för på något sätt lyckades jag så småningom ta mig till farsta strand sist och där fann jag något äntligen som kunde rulla på flera hjul. Det var en pendel som precis hade börjat fått rull igen. Vilket var nog tur ändå, eftersom jag bar på rätt tung packning och var inte klädd för att vandra för det hela egentligen, jag hade gått tillräckligt långt i snödrivorna som inte ens var upplogade, så snödjupet varierade, man sjönk ned vartannat. Men åt andra sidan skulle jag genomfört att gå hela vägen ut mot Haninge om det blivit tvunget så.

Nu ångrar jag lite att jag inte hade gjort det ändå. Fast det hade blivit tungt.
För vem vet....kanske hade det varit fler därute som behövt hjälp på vägen.

2 kommentarer:

  1. Dagens goda gärning. Det blir säkert en ny snöstorm snart och då kan du gå ut och gå igen!

    SvaraRadera
  2. Det känns ibland som man inte räcker till. Vart ska man gå?
    Tänk om jag inte alls hade gått där.

    Sedan är det fråga om tajming. Allt bara skedde där det gjorde just då. Man får sig en tankeställare. Ibland är det kanske meningen... nä jag vet inte, men glad är jag att jag var där, just då.

    SvaraRadera