Räddslor och en stunds reflekterande

Ibland får jag mina filosofiska pauser mitt emellan jobb och träning. Denna gång handlade det om rädsla. Jag tror liksom jag att någongång i livet så är det oundvikligt att möta sina rädsla i någon situation, kan vara mitt en relation, efter en relation, innan en relation, kan vara i någon prestationssituation, eller när man ska hålla ett tal eller göra en förändring. Och så fort en förändring sker i våra liv, så är det inte alltför sällan att det kopplas ihop med oro och viss rädsla. Särskilt om det är en mer påtagligare förändring. Men vi har också samtidigt en unik möjlighet se det som en möjlighet istället för obehagligt hot. Rädslan kan vara en styrka att våga ta itu hur det än låter, att göra den förändring som behövs, våga möta, våga ta emot och ge av sig själv. Våga stå för något. För rädsla är verkligen en stark kraft i oss och drivande faktor. Så istället för att låta det bli en last för att vår hjärna kopplar den som en flykt eller fäkta situation och negativ sådan, att ta den energi som den redan besitter och genomföra det. Så istället för att låta rädsla låta övertaga ens tankesätt, så att man inför nästa likvärdiga situation man befinner sig skulle göra likadant, att då helt enkelt göra annorlunda och därmed vara stark.

Som vanligt behövde jag illustrera även denna vardagssituation som många kanske känner igen sig i.

Så denna gång blev det en aningen läskigare :)

Min rädsla handlar om att vara ensam på denna jord och inte finna någon kamrat att hålla i handen.
Fast det som gör mig trygg är vetskapen att jag är rätt övertygad att vi är många många som nog delar den känslan och önskan att så finna en för dem med. Det finns nog en för oss alla. Tror formeln är ganska enkel ändå, vi behöver varandra helt enkelt, kort och gott.